Detta är en bild av mitt inre

måndag 9 augusti 2010

Gå...

Jag skulle gå vid första slaget, säger vi kvinnor som aldrig blivit slagna. Kanske tror vi till och med (lite i smyg) att det bara är en viss typ av kvinnor som hamnar i relationer där det sker våld. Att det bara sker i vissa samhällsklasser, vissa bostadsområden. Och det är ju inte sant. Men det finns viss statistik som säger att män inom polisyrket är överrepresenterade när det gäller denna form av brott. Kanske är det så. Vilket får mig att må lite illa.

Jag skulle gå vid det första slaget, säger vi. Men det första slaget dröjer. Det kommer först när den man du älskar har krympt ditt handlingsutrymme. När han manipulerat dig att tro att du inget är värt. När han fått dig att klä dig på ett särskilt sätt, förklarat vilka korkade vänner du har och att din familj är hopplös. Dessa kommentarer som du först tolkar som omsorg och lite rar svartsjuka men som sedan äter sig in i dig, tills du tror på dem. Framförallt vill du slippa ändlösa förhör och bråk och gör ibland honom till viljes. För att få lite ro. För då har ni det bra ihop.

Och när slaget kommer kan det hända att du tror att det är du som är orsaken. Du var högljudd, brände maten, pratade med fel person, hade fel tröja...Och försoningen efteråt kan ibland vara så fantastisk. Du känner dig så älskad och sedd och första slaget kommer att bli det sista. Tror du. Hoppas du.

Själv har jag aldrig blivit slagen. Jag har haft tur. Så jag kan inte föreställa mig riktigt hur det är. Trots de berättelser jag fått höra genom åren. Men jag gråter med dem som är kvar i en dålig relation och beundrar dem som vågar och orkar bryta sig loss. Ni är mina hjältinnor.

10 kommentarer:

  1. Nog är det som du säger. Jobbade med en kvinna som jag aldrig skulle kunna tänka mig bli misshandlad. Hon är stor och rejäl och rakt på sak. Men precis som du säger så börjar det med mental nedtryckning först

    SvaraRadera
  2. Jag har sagt samma sak...men egentligen ska man vara tyst.

    SvaraRadera
  3. Sant! Tror oxå att jag aldrig skulle tolerera att bli slagen men det är som du säger.. Först bryts man ner bit för bit tills självkänslan och alla vänner är borta.. O då smäller det.. O då har man förtjänat det.. Tror man..

    styrkekramar till alla som har det så, stå på er!!!

    SvaraRadera
  4. Jag håller med dig i det du skriver. VET att det låter vansinnigt att stanna i ett dåligt förhållande men att det inte är lätt att bryta sig ut när man har självförtroendet i botten. En älskad person i min närhet drabbades av just detta. Är man ihop med en manipulativ person så blir man tillslut helt viljelös. Tack och lov så avslutades förhållandet...

    SvaraRadera
  5. Det är svårt att inse att ett sådant förhållande kan pågå i ens bekantskapskrets, men jag har faktiskt råkat ut för det. Det var först när jag inte länge hade någon kontakt med personerna i fråga som jag förstod hur det var fatt. Och jag fick ett fruktansvärt dåligt samvete över att jag inget sett.

    SvaraRadera
  6. Ja, jag tror att vi är många som känner kvinnor som lever/levt under hot och misshandel.Oftast är det när de bryter upp som de verkligen orkar och vågar berätta. Och själv har man inte fattat, för det ingår i problematiken, att detta brott är något skamligt som ska döljas för omvärlden. men egentligen är det ju bara mannen som ska skämmas. Som en hund.

    SvaraRadera
  7. Nej, man går inte vid första, andra eller femtionde slaget. Av anledningar som inte går att förklara. Och inte berättar man för någon utan ljuger, smusslar och döljer sitt liv för de som finns runt omkring.
    Jag lyckades efter ett antal år ta mina barn och dra.
    Nu vet jag att jag skulle gå direkt om det hände igen. Aldrig mer tänker jag krympa till att bli mindre än en dammråtta.

    SvaraRadera
  8. Lairama, fina, fina, modiga. Du var redan en av mina vardagshjältinnor och fortsätter att vara det. Stor cyberkram till dig!

    SvaraRadera
  9. Fru Venus skickade hit mig. *L*

    Och vad gäller ditt inlägg, jag sade samma sak. Om mig själv. Och om andra. Tills jag var den som blev nedtryckt och fysiskt och psykiskt misshandlad. Jag fattar inte var allt det förlåtande kom ifrån. Och förnekandet. Hemskt. Och det kallade jag kärlek?!?

    Kramar

    SvaraRadera