I går

I går kom jag på att jag är hyfsat nöjd med mitt liv. Det passar liksom mig, mitt liv. Om jag för 10-15 år sedan tittat in i min framtid hade jag fått panik. Familjeliv på landet. Aldrig. Men nu lever jag så. Och det är gott.

Anledningen till denna reflektion var att jag satt på en uteservering i den södra delen av den stora staden och hade det bra. Vid bordet satt Z, fina Z, frilansande skådis tillika producent, där satt även ett stycke regissör och en operasångare. De talade om teaterlivet. Det liv som jag för längesedan nosat försiktigt på men aldrig gett mig in i. De talade om frilansandet, turnerandet, attsäljasigsjälvandet. Inte i någon klagande ton utan som ett konstaterande. Om man väljer vissa yrken så är det vissa omständigheter som kommer med på köpet. Jag lyssnade som en turist från ett annat land. En annan planet. Så annorlunda liv och ändå lika. För vardagen ska gå ihop för oss alla, med räkningar, familj och vänner.

Sedan bar det av till hip klubb utomhus. Betong, öl, poserande människor. Och jag kände mig som en rollfigur gestaltad av Mona Malm. Stadig tant med handväska som smått bistert (med en lätt korkad min) men med viss nyfikenhet tittar på omvärlden. Och det var en helt ok. känsla för jag gillar Mona Malm.  Och det var en trevlig kväll för Z var där och H. Och jag älskar faktiskt den stora staden. Men jag upptäckte att jag inte vill bo där. Inte just nu. Och jag kan inte vara skådis för jag är inte tillräckligt bra. Och jag tycker om att ha barn. För det mesta. Och att bo i hus på landet är helt ok. det också. För på landet bor alla  i hus, det finns knappt någon annan lösning, vilket däremot inte är ok. Men det är ett annat inlägg.

Och jag är glad över att många av mina vänner valt ett annat liv än jag, så jag får besöka deras världar som är så olika och ändå lika.

Så precis just nu är jag nöjd. Helt nöjd. Och det njuter jag av för den känslan lär ju gå över... Det brukar den i alla fall göra.