Detta är en bild av mitt inre

söndag 15 augusti 2010

9 år sedan

För nio år sedan öppnades min mage. Och en liten varelse plockades ut. Jag hade legat på sjukhus i flera veckor. Havandeskapsförgiftning. Jag längtade hem hela tiden. En läkare frågade vad jag skulle hem att göra. Hade jag haft ork hade jag frågat varför han gick hem när hans arbetspass var över. Men orken fanns inte. Inte humorn heller. Personalens alltså. Det var sommar. Varmt. Lite personal. Flera avdelningar hade slagits i hop. Jag var höggravid. Fick en natt dela rum med en kvinna som fått missfall. Sedan byta rum då och då för avdelningen storstädades bit för bit. När jag blev för dålig beslöts det att bebisen skulle plockas ut. Jag sa att det nog var mer för att de skulle kunna fortsätta storstädningen. Så att de kunde tömma mitt rum. Ingen log.

En liten flicka såg världens ljus. Veckorna när hon låg på neonathalavdelningen var hemska. Själv låg jag på avdelningen bredvid och fick så sällan se min lilla. Sällan=inte hela tiden. Men sedan kom vi hem. Och livet började om. På så många sätt.

Och nu är hon nio år. Fulländad. Vacker. Klok. Vänlig. Omtänksam. Det bästa barn man kan tänka sig. Vilken tur att hon blev just hon. Hade inte velat ha någon annan.

Och kroppen och hjärnan glömmer snabbt. För 20 månader senare kom nästa bebis. Men det är en annan historia...

14 kommentarer:

  1. Ja det är tur att man glömmer, annars skulle folk bara ha en unge

    SvaraRadera
  2. Grattis till den unga tjejen :-) Hade jag fått nr 2 först hade det inte blivit fler...nr 2 var en riktigt pina första året, konstant sjuk. Men som sagt, man glömmer. Du beskrev det både fint och humoristiskt, tack :-) Kram

    SvaraRadera
  3. Grattulera henne från mig!!
    Ja dessa sjukhus! Hoppas du slapp samma "historia" med barn nr.2!!!!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  4. Det måste vara hormoner som gör att kvinnor frivilligt utsätter sig för detta att föda barn. Vore man vid sin sunda vätskor skulle man ju nöja sig med att vara två, ha massor av egentid och gott om slantar till att köpa saker åt sig själv.

    Sen har man bekymmer, men mest glädjeämnen resten av livet, för när barnen är vuxna drabbas dom av samma vansinne och så kommer det barnbarn. Och man älskar dom alla!

    Grattis till den lilla damen!

    SvaraRadera
  5. Det är märkligt hur fort man glömde. Jag nöjde mig i och för sig med två. Det fanns liksom inga fler kategorier tyckte jag när jag hade den vackraste, snällaste ochklokaste flickan i världen och sen fick en gosse med samma egenskaper.

    Grattis! till tjejen även om jag väl nu är en dag sen.

    SvaraRadera
  6. Grattis till dina nio år som mamma!
    Visst är det underbart och totalt värt alla vedermödor som ändå glöms bort.

    SvaraRadera
  7. Tänk vad man glömmer fort! Jag fick en knäpp i huvudet under graviditeten och var inte mig själv riktigt där ett tag. Jag är evigt tacksam för att den tiden är över! Detta var tio år sedan... En evighet ju!

    SvaraRadera
  8. Grattis till er båda...fin mamma och fin unge, inte illa!
    Att förtränga smärta är vår stora lycka....
    Inte kommer jag ihåg smärtan jag bar på igår!

    SvaraRadera
  9. Åååh, jag blev alldeles rörd av ditt inlägg! Och grattis även om jag är lite sen. Till er båda! Och tänk att det ska vara så svårt att få skämta lite på sjukhus...vad är haken??

    SvaraRadera
  10. Tackar för gratualtioner och kommentarer.

    SvaraRadera
  11. Stort grattis från mig till er båda också!

    Att du fick dela rum med en kvinna som fått missfall berörde mig djupt. Det måste ha varit fruktansvärt för er båda. Lite väl magstarkt :/

    När den lille mannen föddes svor jag på allt som var heligt att aldrig gå igenom ett sådant helvete igen, min beslutsamhet höll sig tills smärtan från stygn och bröstbölder lagt sig och nu kan jag ana en liten minimal möjlighet till en sladdis - eller två...

    SvaraRadera
  12. Glömska i vardagen är ett elände men när det gäller detta med barnafödandet är det en välsignelse.

    SvaraRadera
  13. Åh GRATTIS!! Har oxå en 01:a, tror det bjöds på många fulländade små det året :-)

    SvaraRadera